jonnakristina

jag liksom alla andra människor är bara människor. det är mänskligt att gråta, det är mänskligt att vara rädd, det är mänskligt att känna smärta osv. jag tror att alla någon gång kommer till en punkt i livet då man inser hur bra man egentligen har det. jag brukar inte ta livet för givet, det är inte så jag menar. men visst har jag tagit för givet att det bara är att resa på sig, kuta upp för trappen och gå på toa när det behövs. så är det inte längre för mig, och det har fått mig att inse att det en gång kommer att hända igen, och då handlar det inte om några sår i magen som faktiskt kommer att läka, nästa gång kanske det handlar om ålder.
jag har sett att farmor har problem när hon ska resa sig från sittande, och nu har jag det exakt likadant. jag har haft det i ett par dagar och vet inte hur jag ska stå ut närmsta veckorna. farmor har haft samma problem i flera år, och hon kommer aldrig att bli av med dom. när jag ser farmor ser jag numera mig själv. jag måste skärpa mig. jag har det faktiskt bra, och även om min sommar är sabbad så kommer det här att vare ett minne blott.

puss